Jätteloka bekämpas

Främmande arter som hotar den biologiska mångfalden kallas för ”invasiva främmande arter”. Stora problem kan uppstå när en invasiv art sprider sig i vår miljö och orsakar problem för inhemska växter och djur, ekosystem och även för människors hälsa och för samhället.

Jönköpings kommun kommer att ta fram handlingsplan mot invasiva arter som påverkar biologisk mångfald, miljön eller hälsan negativt. Planen beräknas vara klar 2019.

Naturvårdsverket om invasiva främmande arter

• Det ena är växtens farlighet. Växtsaften innehåller furokumariner som påverkar hudens känslighet för solljus. Om man får växtsaft på sig och därefter vistas i solen så kan brännblåsor uppstå. Speciellt utsatta är barn. 
• Det andra skälet är spridningen. Jättelokan har importerats till Sverige och saknar därför naturliga fiender. Växten ställer inte stora krav på jordmån och sprider sig effektivt med frön. På kort tid kan den ta över stora arealer.

Har man fått växtsaft på huden bör man undvika solljus, eftersom kombinationen kan ge soleksem med vätskefyllda blåsor som kliar och gör ont. Läkningen kan ta ett halvår och man kan få livslånga men. Ämnena kan också framkalla allergi.
Vid bekämpningen måste man skydda hud och ögon. Använd kläder av vattentätt tyg och gummihandskar. Tvätta genast bort eventuella stänk med vatten och eventuellt tvål.

Man måste vara ihärdig vid bekämpning av jättelokan och oavsett vilken metod som används är tidiga insatser avgörande. Om lokorna får växa fritt mognar ständigt nya frön, som sprids till nya områden.

En enda planta kan producera upp till 50 000 frön. Fröna kan ligga i jorden och vänta på att gro i mer än sju år. Man bör därför hålla utkik efter eventuella fröplantor i upp till 10 år. Fröna flyter och sprids långt och effektivt med vatten. Därför är det viktigt att bekämpa i områden som lokan kan spridas ifrån men inte till, t.ex. uppströms i vattendrag. Jättelokan förökar sig enbart med frön.

Jättelokan kan bli 2–4 meter hög. Stjälken kan bli 10 cm i diameter och bladen meterstora. Den blommar i juli/augusti. De vita blommorna sitter i flockar på närmare en halv meter i diameter. Den har pålrot, 30–50 cm lång. Roten är ganska grov och något förgrenad. Vid markytan sitter tillväxtanlagen. Arten är tvåårig.

Bekämpningen bör påbörjas tidigt på säsongen. Även ur arbetssynpunkt är det att föredra. Små vårplantor är lättare att ha att göra med. En annan möjlig tidpunkt är vid blomningen. Jättelokan satsar då alla resurser på blomning. Man måste dock vara mycket uppmärksam på var blomställningarna hamnar, så att fröerna inte får chansen att utvecklas klart. Blomställningarna bör stoppas i sopsäck och tas med från platsen eller alternativt brännas på platsen. Bekämpningen bör pågå till sent på året eftersom det kan komma upp enstaka höstplantor.

Kommer man igång sent, gäller det i första hand att förhindra blomning och därmed fröspridning. Då ska man i första hand ta de stora plantorna, som kan antas vara blomningsklara.

Av hänsyn till natur och miljö ska kemiska bekämpningsmedel så långt som möjligt undvikas. I första hand bör någon form av mekanisk bekämpningsmetod användas.

Miljövänliga alternativ kan vara fårbete, att strö salt över pålroten efter lieslåtter eller rotkapning.

Oavsett vilken metod som används, måste man alltid se till att förstöra eventuella blomställningar. Annars kan frön eftermogna och göra arbetet ogjort.

Den mekaniska bekämpningen går till stor del ut på att svälta ut jättelokorna. Genom att lemlästa de ovanjordiska delarna, tvingas rötterna använda lagrad näring till att växa upp igen. Detta kan åstadkommas på flera sätt:

Kommunen testar just nu i samarbete med Hushållningssällskapet en metod att bli av med jätteloka genom bete med får. Försöket startade 2016 och ska pågå minst till 2018. Det är ett LONA-projekt där kommunen står för viss finansiering och har röjt och tagit ner träd i en ca 4 ha stor betsmark just söder om Häggebergs Vattenverk. Själva beteshagen har höga naturvärden genom att det finns många gamla nu friställda jätteekar och andra träd i området. Resultaten är lovande och fåren håller nere jättelokan - ingen blomning har skett i betesområdet. Kommunen bekämpar mekaniskt jättelokor utanför beteshagarna.

Rotkapning är en effektiv metod. Pålroten huggs av några centimeter under tillväxtpunkten, vilken sitter i eller strax under markytan, vid övergången mellan rot och stam. Det görs med hacka eller spade. Metoden är lättast att tillämpa tidigt på året, innan plantorna blivit för stora. Fördelen är att växten dör. Har man tillräckligt med tid kan man totalutrota växten på detta sätt. Handlar det om relativt få plantor, eller om plantorna är så små att rotkapning är svårt, kan ett alternativ vara att gräva upp hela växten. Det ger samma effekt.

Kemisk bekämpning av jättelokor sker med preparat baserade på ämnet glyfosat, d.v.s. roundup och liknande. Dispens kan ges för kemisk bekämpning av jätteloka på skyddszoner (kontakta länsstyrelsen) och mark i träda (kontakta Jordbruksverket).

Glyfosat bör inte användas närmre än sex meter från vattendrag, vilket begränsar användningen vid många jätteloka förekomster. Kemisk bekämpning ska för övrigt ske i enlighet med Naturvårdsverkets föreskrifter om spridning av bekämpningsmedel SNFS 1997:2. Vid kemisk bekämpning av jättelokan är det olämpligt att spruta. Sprutar man dör all omkringliggande växtlighet. Frön av jätteloka, som med största sannolikhet finns i marken, kan då gro utan konkurrens och tar snabbt över området. Resultatet är alltså att man gynnat jättelokorna.

Istället för att spruta stämplar eller avstryker man plantorna. Stämpling innebär att man använder en skaftförsedd svamp eller liknande och pressar på en liten mängd av bekämpningsmedlet på plantan. Det är särskilt lämpligt på små plantor i stora bestånd tidigt på våren. Vid avstrykning används en sorts penselverktyg till att stryka bekämpningsmedel på delar av större plantor.